Ojojoj då
var det dags för det STORA provet, MH eller Mentalbeskrivning Hund
som det också heter. Hur ska detta gå?! För er som inte varit med
på MH kan vi tala om att det är både roligt och skrämmande,
men mest roligt. Det händer en massa saker som ska
föreställa en helt vanlig promenad – jo
pyttsan!
Först får
man träffa ett gäng människor som står i en grupp, hund och förare
går runt gruppen och fortsätter sen till den som kallas för
Testledare. Denna person är den som hjälper oss runt MH-banan med
anvisningar och förklaringar så vi gör rätt. Gruppen av människor
följer också med men på lite längre avstånd för att se hur vi
reagerar när saker händer på promenaden... I vår grupp fanns
Beskrivaren, Figuranter och vår egen Dagmatte. Beskrivaren är
ungefär samma sak som Domare, alltså den som skriver ner sitt
omdöme på ett papper.
Sen börjar
allt det konstiga! Vi börjar med att leka... Lite tillsammans och
sen med Testledaren men denna gång var leksaken/kamptrasan inte
alls nåt bra. En hård gummislang med frigolitringar på som inte
alls gillades... så mycket kampande blev det alltså inte denna
gången men busar, det gör jag gärna. Kampar och busar gör vi när vi
tränar som rolig belöning men inte med vad som helst
inte.
Testledaren
tar sen med mej på en liten kort promenad, klappar lite och känner
igenom honom för att lära känna varann och för att kontrollera om
han är tillgänglig, inga problem alls för en kille som älskar
människor.
Efter
en kort promenad ska vi plötsligt stå helt stilla... eller ja Matte
står stilla sådär som bara människor kan göra och gör ingenting i
sisådär 3 minuter. Jag rör mig lite och passar på att kissa på en
grästuva – hm undra om man får göra det?! Tja ingen plump i
protokollet i alla fall och inga problem med att koppla
av!
Dags att
fortsätta denna smått lustiga promenad... och vad händer då?! Jo en
STOR overall dyker upp mitt framför nosen! Jisses! Och Matte hon
tvärstannar! Fast efter viss kontroll visar det sig ju att den inte
var så värst farlig. Så det var bara att gå förbi den och sen var
det inget mer med det. Men det är en väldans konstig promenad det
här...
Och den är
inte slut ännu. Nu kommer nästa.... Skrammel! Här ska man visst
kolla om jag är en ljudkänslig Gos! När vi kommer gående över
fältet och så skramlar det plötsligt till så man får ont i öronen,
men mest i mattes öron, tror jag. Fast å andra sidan är oväsen och
oljud inget konstigt när man bor mitt i stan så det gick ju bra.
Testledaren sa att vi skulle gå förbi oväsendet ett par gånger
trots att det slutat låta så Beskrivaren kunde se att allt var ok,
och det var det!
Så där ja
nu är det väl klart? Nope... nu kommer det VÄRSTA av alltihop kan
vi lova!
Människorna
som varit med hela tiden står ett par meter bakom oss, lite vid
sidan om står Testledaren och snett framför oss kommer nu TVÅ vita
varelser!!! Sakta med ett par meters mellanrum går dem emot oss en
och en... alltså vad händer? När den ena står stilla så kommer den
andra mot oss och Matte står helt stilla?! Vad gör man då? Jo som
hund backar man och håller ungefär samma avstånd hela tiden till
dessa Spöken. Skäller på dem för att tala om att jag är här och
håller koll på er båda två hela tiden... Till slut stannar dem och
Matte går fram till det ena Spöket och börjar prata! Oj oj oj oj...
Försiktigt går jag mot Spöket, när det börjar likna en människa har
man hälsat och det var ju inget konstigt alls.
Det hela
avslutas med momentet Skott... Först två skott medan vi leker med
den konstiga leksaken och sen två skott när vi är stilla. När
första skottet avlossas tittar vi upp men fortsätter sen busa för
skott är ju inget att bry sig om.
Nu är det
gjort och numera har jag Känd mentalstatus!
Kolla
här!
Kommentarer