Ojojoj då var det dags för det STORA provet, MH eller Mentalbeskrivning Hund som det också heter. Hur ska detta gå?! För er som inte varit med på MH kan vi tala om att det är både roligt och skrämmande, men mest roligt. Det händer en massa saker som ska föreställa en helt vanlig promenad – jo pyttsan!
Först får man träffa ett gäng människor som står i en grupp, hund och förare går runt gruppen och fortsätter sen till den som kallas för Testledare. Denna person är den som hjälper oss runt MH-banan med anvisningar och förklaringar så vi gör rätt. Gruppen av människor följer också med men på lite längre avstånd för att se hur vi reagerar när saker händer på promenaden... I vår grupp fanns Beskrivaren, Figuranter och vår egen Dagmatte. Beskrivaren är ungefär samma sak som Domare, alltså den som skriver ner sitt omdöme på ett papper.
Sen börjar allt det konstiga! Vi börjar med att leka... Lite tillsammans och sen med Testledaren men denna gång var leksaken/kamptrasan inte alls nåt bra. En hård gummislang med frigolitringar på som inte alls gillades... så mycket kampande blev det alltså inte denna gången men busar, det gör jag gärna. Kampar och busar gör vi när vi tränar som rolig belöning men inte med vad som helst inte.
Testledaren tar sen med mej på en liten kort promenad, klappar lite och känner igenom honom för att lära känna varann och för att kontrollera om han är tillgänglig, inga problem alls för en kille som älskar människor.
Efter en kort promenad ska vi plötsligt stå helt stilla... eller ja Matte står stilla sådär som bara människor kan göra och gör ingenting i sisådär 3 minuter. Jag rör mig lite och passar på att kissa på en grästuva – hm undra om man får göra det?! Tja ingen plump i protokollet i alla fall och inga problem med att koppla av!
Dags att fortsätta denna smått lustiga promenad... och vad händer då?! Jo en STOR overall dyker upp mitt framför nosen! Jisses! Och Matte hon tvärstannar! Fast efter viss kontroll visar det sig ju att den inte var så värst farlig. Så det var bara att gå förbi den och sen var det inget mer med det. Men det är en väldans konstig promenad det här...
Och den är inte slut ännu. Nu kommer nästa.... Skrammel! Här ska man visst kolla om jag är en ljudkänslig Gos! När vi kommer gående över fältet och så skramlar det plötsligt till så man får ont i öronen, men mest i mattes öron, tror jag. Fast å andra sidan är oväsen och oljud inget konstigt när man bor mitt i stan så det gick ju bra. Testledaren sa att vi skulle gå förbi oväsendet ett par gånger trots att det slutat låta så Beskrivaren kunde se att allt var ok, och det var det!
Så där ja nu är det väl klart? Nope... nu kommer det VÄRSTA av alltihop kan vi lova!
Människorna som varit med hela tiden står ett par meter bakom oss, lite vid sidan om står Testledaren och snett framför oss kommer nu TVÅ vita varelser!!! Sakta med ett par meters mellanrum går dem emot oss en och en... alltså vad händer? När den ena står stilla så kommer den andra mot oss och Matte står helt stilla?! Vad gör man då? Jo som hund backar man och håller ungefär samma avstånd hela tiden till dessa Spöken. Skäller på dem för att tala om att jag är här och håller koll på er båda två hela tiden... Till slut stannar dem och Matte går fram till det ena Spöket och börjar prata! Oj oj oj oj... Försiktigt går jag mot Spöket, när det börjar likna en människa har man hälsat och det var ju inget konstigt alls.
Det hela avslutas med momentet Skott... Först två skott medan vi leker med den konstiga leksaken och sen två skott när vi är stilla. När första skottet avlossas tittar vi upp men fortsätter sen busa för skott är ju inget att bry sig om.
Nu är det gjort och numera har jag Känd mentalstatus!
han gillade jag! Han klappade mej himla bra
å jag fick pussa på honom jag! Och så fick jag kolla rakt in i en
kamera som kom förbi... ja den filmade mej så det visades på
storbildsskärm... hela min svarta nos 
Kommentarer